Till startsida


"Bergs by"

Norrstigen i begynnelsen

En hisoriebeskrivning

Bielkes karta
"Ture Persson Bielkes resa "

Första gången jag möter byns namn, Berg på en karta är år 1553, då riksrådet Ture Persson Bielke åker Norrstigen söderut. På kartan är skjutsstationerna markerade med runda ringar. Abraham Hülpers berättar i sin reseskildring att "Gästgifveri är nu i Berg överst mot Skulu-skogen". Jag har inte fått klarhet härom förrän jag läste om Ture Persson Bielkes resa och nu i handlingarna till storskiftet av byn år 1770 hittat namnet på "Gästgifvaren" Jon Nilsson på hemman nummer två i byn vilket varit i vår släkts ägo enligt 1550-års Skattebok. Upptäckten är en av de många glada överraskningar man kan hitta, när man forskar om sin socken, hemby och gård.

I Skattebokenn aff Ångermanland, pro anno 1550 finns i byn två bönder, Oluff Staffansson och Erik Nilsson och de skattade för 34 seland. I skatteboken intill år 1665 är skatterna uttagna, på byn utan angivare av brukare. Enligt min genomgång av den vid mitt besök hos Landsarkivet i Härnösand, är dess sammanställningar knappast gjorda i löpande följd utan gjorda efter hand med det underlag som kunde finnas bevarat. Uppgifterna för 1550 är mycket välskrivna och väl bevarade gentemot andra uppgifter i skatteboken.

År 1663 är det tre skattelagda bönder i byn och en av dem är vår Samuel Nilsson, vilken som nämndeman deltog i häxprocessen 1675. Efter ryssarnas härjningar utefter Ångermanlandskusten 1741, då sjuttio gårdar i Vibyggerå socken brändes, finner jag i framställningen till kungen om skattebefrielse, att det då i byn var fyra hemman, av vilka Eric Ersson, sonson till Samuel Nilsson var en av de sökande till den kungliga ynnesten. Framställningen beviljades med skattebefrielse av 2 tunnor korn per år under tre år. Skatterna var ju ännu naturaprodukter från jorden och i vissa fall från fisket och uppbars av fogdarna,

Jag har erhållit en kopia som upptar alla gårdar som brändes i Vibyggerå i den gjorda framställningen som härigenom är ett dokument av stort värde, när man söker en uppgift om vilka brukarna var vid den tidpunkten.

Innan jag går vidare vill jag söka ge en mer bestämd geografisk bild av Vibyggerå socken, som numera blivit känd på grund av Skuleberget, Skuleskogens Nationalpark och som den geografiska mittpunkten för landhöjningen på norra halvklotet efter istiden och utvalt till ett av UNESCOS Världsarv. Inom vår by har vi de flesta av dessa geografiska storheter belägna.




Vibyggerå Socken
"Vibyggerå Socken "

Socknen liknar på kartan en vilande katt, med kroppen utsträckt 12 km lång från Ullångersfjärden och norrut efter fjärdarna med Mjältön och upp mot Nätra socken. Sedan 25 km nordväst mot Styrnäs och Boteå socknar, där kattens huvud vilar. Norrlands kust kulminerar här i höjd med Sveriges högsta ö, Mjältön, 268 meter över havet, vilken år 1815 av staten överläts till Sunds byamän.
I söder gränsar socknen till Ullångers och Nordingrå socknar.Arealen är ca två kvadratmil eller drygt 20000 hektar mark i enskild ägo, uppdelad på ett 180-tal jordbruksfastigheter, torp med ett par hektar och ett antal större hemman med en medelareal av c:a 100 hektar. Socknen är en typisk norrländsk småbrukarbygd.

Genom socknen och byn går Norrstigen, den medeltida vägen från Stockholm utefter norrlandskusten med en gren i Medelpad över Jämtland till Trondheim och den andra grenen vidare över Ångermanälven och runt Bottniska viken. I två arbeten: "Från Norrstigen till Höga Kusten" och i "Norrstigens milstenar" har förre vägdirektören Göran Ullberg gett en god kunskap om denna mångomtalade väg.
I Vibyggerå socken går Norrlandsstigen från Gronäsudden vid Ullångersfjärden över Sjöland upp till Skoved och över ett trångt bergspass till Sätra by. Här löper vägen intill gamla kyrkans östra gavel och vidare nerför branta backar till Dockstafjärden med Docksta by och vidare över Näsån upp till vår by, Berg där den ligger kvar i sitt medeltida läge och fortsätter nedanför Skuleberget upp till riksvägen och går en halv kilometer längre norrut över Magdbäcken över till Nätra socken.

Riksväg-13 byggdes år 1931 med i huvudsak sträckningar utefter den gamla vägen. I vissa avsnitt kom den ursprungliga vägen att inte beröras av den nya tidens krav på raka, terränganslutna, bekväma vägar. Från troligen är 1930 har jag ett alldeles klart minne av ett antal studenter, som gick och antecknade namnen på den gamla Norrstigen. Varje litet avsnitt och varje backe hade ju sina namn. Jag har sökt i alla arkiv utan att hitta någon uppgift eller förteckning om detta men är övertygad om att jag minns rätt i sak.
Namnen på vägavsnitten var i många fall naturnamn men en del har historiskt värde Norrstigen genom Berg upptar följande med försök till fonetisk skrift: Barsrena, Barstå, Kroken Mellabacken, Kallkällbacken, Hovstenssletta, Prästgr8bbtå, Prästgr8bba, Sandarsbacken, Brattbacktå, Brattbacken, Langgränbacken Bremerbrobacken, Hallrasta. Här följer en bit, där norrlandsstigen ligger under den nya vägen men vi når Magdbäcktå och södra delen av Keringbacken innan vi är uppe vid sockengränsen.

Att varje vägbit hade sitt särskilda namn var säkerligen också en praktisk hjälp under de århundraden bönderna hade att svara för vägarnas underhåll. Som ett ytterligare stöd till vad jag antytt om att vi är uppväxta med 1800-talets villkor, kan jag erinra om att jag, troligen år 1929 fick åka på den högra plogvingen, när bönderna plogade vägen upp till sockenlinan, dit byns område i väghållningen sträckte sig, och jag tror mig om att vara den nu siste levande i byn med ett sådant minne med mig genom livet. Man undgår inte att se hur vackra de gamla vägarna var där de löper över Skuleskogen och att det ännu finns bitar kvar som bör bevaras. Ofta, särskilt när vägen löpte utefter en utslåtter, fanns ju gärdsgården på andra sidan vägdiket. "Tået" kan jämföras med fägatan, men tået var en vägbit som löpte genom den odlade marken men omgavs av en "häga", gärdsgård på båda sidor liksom "kotået".

Vägväsendet blev först efter 1930 helt en statens angelägenhet och de små vägskyltarna med namn på bonden från den gård, som hade sin vägsträcka att ansvara för, hade sin skylt vid början och slutet av sitt skifte. Sådana skyltar fanns vid Brattbacken över vårt skogsskifte och jag minns, när vi gick och stavade Nils Nordin, Käxed på skylten. Det var en känsla av stolthet man erfor att kunna tyda namnet på bonden. I gårdens ägo finns ett kontrakt från 1908, som visar på böndernas väghållnings skyldighet. Den åberopade syneförrättningen upplästes från predikstolen och bönderna hade att rätta sig därefter.

I en uppsats av vägmästaren P J Hörnfeldt i Herresta, står att läsa om en intressant utveckling av vägväsendet från medeltiden och till nutid. Den finns att läsa i boken Ullångers kommun. Bergs by har i sin utveckling genomgått alla förändringar avvittring, storskifte 1770-74 då det endast var inägor och hemskog som skiftades, storskifte av fjällskogen 1818 och laga skifte 1845, fastställt 1850. Skatteboken 1550 utvisar som jag tidigare nämnt endast två bönder i byn. Hemmansdelningarna hade skett så att i 1741 års framställning om skattebefrielse för av ryssarna brända gårdar finns 4 bönder underskrifvne, vid 1774 års storskifte 5 åboer och vid laga skiftet år 1850 7 gårdar, ytterligare ett hemman bildades efter den delningen.

Anteckningar finns om att efter år 1774 har genom nyodling åkermark tillkommit. Vår far kunde berätta om att under 1800-talet, finnar kommit till by och brutit nya åkrar bl.a Janolsbacken och "rabben" vad som nu är delar av 2:2 och 5:2 Utöver hemmansdelningarna har ett antal torp, troligen i samband med arvskiften, då en son övertagit gården, någon av de andra sönerna fått en mindre del av hemmanet och byggt upp hus och ladugård. Kvar idag av dessa är Havsjötorp, Persbo, Rosengård, Skuleberget och tre torp på Veåsand
Vanligt var också under 1800-talet att son eller dotter fick ett område under en tid av femtio år att bruka och hålla en eller två kor till försörjningen för de vanligen stora familjerna. Efter de femtio åren återgick dessa torp till stamfastigheten och föranledde många tragedier. Av de ursprungliga två fastigheterna 1550 har det blivit åtta, varav en övergått till annan ägare i släkten och en sammanförts genom fastighetsreglering. Fastigheterna har gått i släkterna som regel under många generationer.

Fisket i byn är oskiftat och har varit av väsentlig betydelse för hushållningen. Nästan alla bönder har haft fiskebåt och nät. Gemensamt har funnits strömmingsnot och vår uppgift på vårarna som ungar i byn var att hålla utkik om vi såg strömmingen löpa. Då gick budet runt till gårdarna och bönderna sprang nedtill Norrfjärden. I Häbbrena fanns som regel en avdelning för strömmingen och fläsket från julgrisen. I vår familj behövdes insaltad vinterströmming i en fem sex fjärdingar, helst fetströmming, som fångades under hösten

Sigge Hansson

Till startsida