Till startsida



Historiskt perspektiv del 2Historiskt perspektiv del 2

"Vibyggerå Socken"

Historiskt perspektiv del 1

GamlaKyrkan
"Vibyggerå gamla kyrka"

Skall man söka en historisk bakgrund till Vibyggerå socken får man börja vid 1000-talet. Vid denna tid var socknarna den enda administrativa enheten också i vårt område av landet. Uppgifterna härom är få och man får söka sig västerut till Jämtland för att finna något härom, eftersom vår del av landet kristnades härifrån och den katolska kyrkans organisationsbild var att varje litet område blev en grupp, som styrde sig självt, socknen.
På Frösön i Jämtland finns en runsten med följande inskrift: Östman, Gudfastes son, lät resa denna sten och göra en bro och han lät kristna Jämtland. Stenen dateras till 1000-talets mitt och berättar om att vid denna tid var Jämtland till stor del kristnat.

Den medeltida pilgrimsleden gick från Uppsala genom Hälsingland och uppefter Indalsälven i Medelpad. Vårt landskap, Ångermanland, låg norr härom och vår socken Vibyggerå ända längst i norr, gränsande till Skuleskogen, som länge ansetts såsom en klimatgräns och i viss mån som en gräns för bebyggelsen i Norrland. Denna syn är numera i hög grad reviderad.
Medelpad och Ångermanland tillhörde vid denna tid landskapet Hälsingland. Senare forskning har visat att sockenbildningen grundar sig på en förkristen organisation, byar, hövdingar, härad och häradsting. Socknen, kyrkan och socken-stämman blev den samlande enheten under medeltiden och fram till 1800-talet.

I en uppsats av Nils Söderlind i Härnösands stift i ord och bild 1953 har han gett en mycket lovvärd historisk skildring av den tid som ovan berörts. I stiftets julbok 1923 finns också en skildring av Kristendomens införande i Norrland, skriven av den kände norrlandshistorikern och rektorn, Gösta Bucht, som berör samma utveckling. För min del anser jag att båda skribenterna överdriver den kulturgräns man sätter vid Skuleskogen.

Forskningen härom under de senaste femtio åren har i hög grad förändrat den bild man idag har av kustbygderna i varje fall innefattande norra Ångermanland. Jag syftar då främst på de utgrävningar, som skett år 1966 i Edånger, Vibyggerå och senare vid Gene och Bjästamon, vilka med stor tyngd placerar den yngre bronsåldern i dessa områden. Detta kan ha sin betydelse vid den bedömning man gör även framme vid tusentalet av den kyrkliga utvecklingen.

De första historiska bevisen om Vibyggerå daterar sig till åren 1314 och 1316. Konciliet i Vienne beslöt 1312 att upprätta en förteckning över de gemensamma pastoratens församlingar som då bestod av Ångermanland, Jämtland och Medelpad, vilka jämte prästerna skulle inbetala skatt till befrielsekriget mot de otrogna i det Heliga landet.
Vibyggerå socken fanns då såsom ett av de 20 pastoraten i Ångermanland och bidrog med en årsavgift om 6 öre till sexårsgärden. 1416 bidrog kyrkan med 1 mark och prästen med 2 mark till lösen av ärkebiskop Olof Björnssons pallium En mark anses vid denna tid ha ett värde av 8 öre..

Vid denna tid fanns troligen Vibyggerå gamla kyrka, som enligt olika uppgifter ursprungligen skulle vara en fästningskyrka. Någon annan uppgift härom än den muntliga traditionen har jag inte funnit.
Vibyggerå gamla kyrka är idag en av de femton medeltids kyrkor som finns i Ångermanland med en rektangulär byggnadsplan och med en byggnadsstil lik de flesta medeltidskyrkor inom stiftet. Att kyrkan inte har ett valv utan ett trätak, kan kanske förklaras med att digerdöden, svält och dåliga skördar, inte gav utrymme för större arbeten med kyrkan.


Sigge Hansson
Historiskt perspektiv del 2Historiskt perspektiv del 2


Till startsida